Men, jag håller till fullo med dig om att det är av högsta värde att värna om våra gemensamma resurser och att vi tillsammans inom det privata och offentliga ser över hur vi köper in och hanterar produkter när dessa anses som uttjänta. Vi har också mycket att tjäna på att se över den energi som förbrukas vid användningen av produkten och hur denna energiförbrukning på olika sätt kan minskas (se gärna mer i vår frågor- och svarsfunktion http://www.anvandgronit.se/qa/energi-och-energieffektivitet).Till detta följer den enorma potential som finns i att ersätta andra miljöbelastande processer och beteenden i samhället såsom resor med digitala möten och digital kommunikation.Då finns det både utsläpp, kilowattimmar och pengar att tjäna – något som gäller på både individ – och samhällsnivå.

Så, låt oss arbeta vidare för att på olika sätt minska belastningen på miljön.

Vänligen,
Ewa Thorslund

Vår poäng är att man ska sträva efter återanvändning (i linje med WEEE-direktivet) när så är möjligt och här är vi inte lika duktiga, i alla fall inte när det kommer till datorer och annan IT-utrustning. Enorma volymer skickas till skroten trots att de skulle kunna göra nytta i ytterligare många år, efter säker radering och rekonditionering.

Vårt budskap i debattinlägget är inte att organisationer borde köpa mer begagnat. Vårt budskap är att de ska sluta skrota IT-utrustning/skicka den till återvinning i förtid. Vi ska istället i första hand sträva efter återanvändning. Det tjänar både samhället och miljön på.
Henrik Nilsson

Då är internet i sig varken farligt eller en välsignelse helt enkelt därför ”i sig” ÄR bara till som en utgångspunkt, i sig utan något egenvärde, men får sitt värde givet ”för sig”, översatt genom produkten av negativa och positiva varialbler, i talet motsvarande den värdemängd av funktioner och möjligheter vi människor successivt faktiskt brukar och tillskriver detta kommunikativa underverk… 

Somliga, liberaler som socialister, ser och anar ett barbari av frihetsinskränkningar, övervakning och kontroll… en annan hyser  förhoppningar om att alltfler inser möjligheten i att den alltmer inter-och intranetverkande marknaden omvandlas till ett demokratiskt fritt och ansvarsullt planverk för produktion av världsmedborgerliga behov genom reproduktionens hushållnings- inriktning på livets ändamålsenliga underlag och mening… var ”för sig” och alla för ”det”… men olika för ”oss”… givet vis kan det bli så… om det är det vi menar är vår viljas mening.I den analoga erfarenhetsvärlden är det som Är = identifieringen av  något annats igenkännbara tecken på likvärdighet, en tjuv känns igen för att denne liknar en tjuv. Bara denna logik i sig är ett invecklat bedrägeri i den mänskliga existensen, vilket kan vara nog så viktigt att förhålla sig medvetet till för att bättre förmå skilja mellan människa och en omänsklig bedragare.På internet har efarenhetsvärlden faktiskt en annan digitaliserad  informativ kunskapsform där = Intet i sig varande står för 0 information men informativt = Ett givet antal variabla avläsningar.

Den digitala omvandlingen och tillägnelsen av erfarenhet som information skiljer sig från den analoga tillägnelsen och omvandlingen av erfarenhet till kunskap… och denna skillnad är för sig komplicerad att förstå och framför allt beroende av alla våra olika begåvningar och olika förutsättningar att kunskapande ta till sig. Själv är jag begåvad med dyslexi och obegåvad med grammatik och skriftlig erfarenhet… det tar tid och blir onödigt långrandigt att komma till uttryck den här vägen… det står här nere i bildskärmens nederkant, att ”den här typen av fil kan skada datorn”, men min dyslektiska begåvning har lärt mig lära mig på annat vis än att omvandla informationer till handgripligt göromål… och detta visade sig tidigt i barnåren, som alla barn lär bäst, så fort de fått orden att tala om det för den vuxne att förstå vad det säger, sa också jag ”kan själv”, men skolan och dess pedagoger gavs inte förmögenhet och förmåga begripa hur en dyslektikers begåvning skulle handledas i utveckling…

Ja, ja, med mera av erfarenheter som livets skola lärt mig… att t.ex., ”demokrati inte är det parlamentariska tillståndets ordning si eller så, utan ett begrepp som söker sin mening… att när nu staten inte längre kan göra nyttan värd kostnaden för den generella utbildningen och omsorgen, därför att de särskilda behoven just är sära intressen och inte allmänna, och följden blir att de enskilda hushållens medborgare måste ta ett större egenansvar för det staten länge fördelat kostnaden för, så är det klart, att den positiva egenmäktigheten i denna omställning blir mindre för dem som har sämre råd att utöva den, men dock ett steg i riktning mot ett större självbestämmande… liksom, inte att förglömma, att den med nödvändighet växande tjänstesektorn som måste träda in och svara an mot alla de särskilda behoven blir till den vuxnes självbemyndigade uttryck för barnets mer naiva ”kan själv”…

Övergångsproblematiken handlar naturligtvis om anpassningar av arbetslagstiftningar som hörde industrisamhället till, flexibla regler för övergång mellan egenverksamhet till anställningsför-hållanden… men grundläggande handlar tjänstesektorns problem om tillit och trovärde… sluta tala om ”medborgarna” i termer av ”kunder” och ”brukare”… av alla de här olika abstraktionerna för de verkligt empatiska personer tjänsterna ska vara till för är ”medborgarna” den mest trovärdiga ”målgruppen”. Tilliten kommer att växa med att ni visar vad ni går för i tjänsten och inte blandar bort dess självändamål i ett överordnat kremastiskt mål… rensa bort all tjuvliknande tjänste-produktion i kreditväsendet, rot-och rutverksamhet och omsorgen… Internet kommer att verka riskabelt att handla genom och inte skapa någon trovärdighet till tjänstesamhället om inte tilliten grundas och stärks i konkreta handlingar…

menade pratkvarnen på ålderns höst